Saturday, January 17, 2026

Vårt liv i Nova Scotia

 Vårt liv i Port Hawkesbury 1973–1976


Som nämnts blev mitt arbete allt mindre tryggt i takt med att våren fortskred. Jag hade känt det. Kanske var det en av anledningarna till att jag anmälde mig som student vid McGill University vid årsskiftet. Jag hade till och med skickat ut några trevande tentakler för att undersöka vad annat världen kunde ha att erbjuda. När det gällde arbetet på ASEA hade jag gått in 1964 med inställningen att det var för livet, eller så trodde jag i alla fall. Jag bar en ASEA-nål under kavajslaget och fällde ibland upp slaget för att visa att jag var en företagets man.

Så var det dock inte från företagets sida. Då som nu är anställda förbrukningsbara, anställda och uppsagda efter behov. Jag var för ung för att förstå det och lärde mig den läxan med en chock. En av de sista dagarna i maj 1973 kallades jag in till presidentens kontor. Alec DeLery förklarade det jag redan visste: utsikterna för vår turbinverksamhet var dystra, med tanke på läget inom vår största kundkategori, massa- och pappersindustrin.

Två personer fick tre månaders uppsägningstid den dagen, jag själv och Al G., den lokala säljaren mot samma kundsegment. Chocken mildrades något av uppsägningstiden. Min sista arbetsdag skulle bli den sista augusti.

Vad är det som händer här? Monica var nästan fullgången gravid och jag blir uppsagd. Jag hade lämnat mitt förra jobb på General Electric när Monica väntade Ingbritt. Sex år senare, samma historia?

Jag tog tåget hem i totalt chocktillstånd. Jag glömde både husnycklarna och min bok på tåget och fick springa ut och göra nya nycklar dagen därpå. Kavajnålen togs av nästa morgon och gömdes längst ner i mitt smyckeskrin, där ligger den fortfarande. Känslan av nederlag var enorm. Jag kände att jag hade gett allt jag hade till min chef och min arbetsgivare och nu – vad då? Min känsla av nedstämdhet var djup och gjorde mycket ont.

Sedan dess har jag lärt mig att inte lita på någon arbetsgivare mycket längre än till nästa löneutbetalning och att hålla mitt CV uppdaterat och nära till hands.

Vid den tidpunkten, 33 år gammal, gav jag mig ut och sökte jobb vitt och brett. Hundra CV skickades ut på en vecka. Det resulterade i över 25 intervjuer i åtta städer, från Chicago i väst till Pittsburgh, New York, Toronto och Halifax. Jag fick ledigt från arbetet för att resa, utan några frågor.

Nu var jag hemma med nyfödda Annelie, men utan arbete. Magen knöt sig av oro trots att jag visste att jag hade goda utsikter. Tänk om? Jag hade bara sex veckors lön kvar. Då ringde telefonen – och igen, och igen, och igen. Jag fick mängder av telefonsamtal under dessa två veckor. Det märkligaste kom klockan 03.00 en natt. Det var en personalchef som ringde och undrade om jag kunde acceptera jobbet direkt om han höjde lönen med 10 % och uppgraderade tjänstebilen till en Buick.

”Skulle jag gå med ???”

När mina två veckor av ”vara hemma med bebis”-tid var över låg sju (7) jobberbjudanden på vårt köksbord, kompletta med flyttbidrag, förmånsprogram och pensionslösningar.

Vad göra? Hur väljer man? Var någon bättre än någon annan? Varje erbjudande innebar mer än 50 % högre lön än min dåvarande. Sista kvällen satte jag mig ner och ritade upp ett kalkylblad på ett stort ark brunt omslagspapper som täckte nästan hela köksbordet. Världen var min, allt jag behövde göra var att välja.

Jag tog med våra prioriteringar och mina karriärdrömmar. Vad vi gillade och vad vi inte gillade.

Sent på kvällen fattade vi till slut ett gemensamt beslut. Inte det mest glamorösa, inte det med högst lön, utan det som skulle ge mig mest användbara praktiska erfarenheter, att vara en del av en anläggning.

(Det var rätt val. Jag hade stor nytta av de erfarenheterna under kommande år.)

Vi skulle lämna storstaden ett tag. Leva närmare naturen. Arbeta i en mer överskådlig miljö och förhoppningsvis en tryggare.

Jag tog inte det fantastiska säljjobbet i Toronto – företaget såldes två år senare.
Jag gick inte till en annan turbintillverkare, kraftverksbyggen tog en paus i några år.
Jag började inte på ett konsultbolag, där visste man aldrig var man skulle arbeta från månad till månad.

Jag valde ett tryggt statligt jobb, arbetande för en chef jag redan känt i fem år, på en liten men vacker plats. Jag skulle bli underhållschef för Point Tupper kraftverk i Port Hawkesbury, Nova Scotia.

Någon tid senare blev Al G. och jag inbjudna till en företagsavskedsfest i Montréal. Al, som också blivit uppsagd, hade fått en tjänst på Montreal Engineering, senare SNC. Trogen sitt mönster skickade de honom på långa utlandsuppdrag, så många att han och hans fru till slut skilde sig. Inte för mig …

Hela personalen var där och vi gick därifrån med känslan att även om affärerna kunde gå dåligt och vi kunde förlora våra jobb, så var vi fortfarande uppskattade av våra chefer och kollegor. Jag är mycket glad för den upplevelsen. Den gav mig lite mer tro på mänsklig godhet igen. Min misstro mot arbetsgivare var dock välgrundad. Jag skulle tvingas lämna ytterligare minst nio tjänster under kommande år. Det var egentligen bara en sak jag aldrig fick höra: ”Du är dum”, men däremot många historier om uppköp, konkurser, lågkonjunkturer och liknande.

Som alla läsare nog vet finns det inte mycket av den där lilla vänligheten kvar i dag. Affärsvärlden har blivit mer fientlig mot anställda och brutalt penningfixerad genom åren, något jag många gånger fick erfara då och senare.

Dags att packa ihop och lämna efter våra sex år i metropolen Montréal. Nästa stopp: det inte så storslagna Port Hawkesbury, NS, med sina cirka 2 000 invånare. Min nya chef hade hyrt ett fint, nybyggt hus åt oss där.

Festerna var över. Avskeden avklarade. Packningen hade börjat och flyttbilen skulle komma klockan 08.00 nästa morgon. Mitt i natten kom åskan och regnet. Vi tittade ut, stängde alla fönster – och telefonen ringde. Det var vår granne.

”Vi har översvämning, källaren fylls.”

Mycket riktigt, vi hade cirka 25 cm vatten som fortfarande steg. Avloppet hade backat upp. Lyckligtvis var det mest regnvatten och inte särskilt smutsigt. Så mycket av våra tillhörigheter låg prydligt utlagda på golvet inför flytten. Allt blev nu genomblött. Tvättmaskinens och torktumlarens motorer stod under vatten, liksom många leksaker, massor av sängkläder och mycket annat, inklusive min skrivmaskin.

Värst av allt var hela mitt livs fotosamling, så omsorgsfullt organiserad och förvarad i en fuktsäker metallbehållare. Den flöt ovanpå vattnet. Behållaren hade ett öppet dräneringshål i botten som gjorde att den långsamt sjönk när den fylldes med vatten.

Vattnet hade dragit sig tillbaka vid soluppgången men vi hade inte sovit mer. Vi tillbringade resten av natten med att vrida ur vatten och bära upp blöta saker av alla slag. Tanken var att försöka rädda något genom att låta det få morgonsol innan allt lastades i bilen. Nej. Flyttfirman var inte intresserad av att skjuta upp flytten, inte ens en timme. De var fullbokade i flera veckor framåt. En del av våra saker packades droppande våta och spred fukt till det som inte varit blött.

Vi reste till Montréal-flygplatsen en av årets varmaste dagar, för att landa i Halifax en av de första kalla höstdagarna. Det var tidigt i september. Temperaturskillnaden var brutal.

Vårt första hem blev ett hotell under några dagar tills möblerna anlände, långt efter utlovat datum. Då hade mycket hunnit mögla och fick slängas. De flesta leksakerna klarade sig. Min skrivmaskin fick en rejäl genomsmörjning och kunde skriva igen men 90 % av mina bilder, mest diabilder som var så populära då, var oåterkalleligen förlorade. Över 2 000 fotografier som täckte de senaste tolv åren av vårt liv – borta. Det som fanns kvar var några svartvita bilder och mina negativalbum som låg bland böckerna.

Jag tog aldrig en färgdiabild igen. De var för ömtåliga och svåra att bevara.

Port Hawkesbury blev en chock från första dagen. Visst hade vi varit där många gånger tidigare, alltid haft det trevligt, blivit inbjudna till vänner och sett det bästa av platsen. Nu bodde vi där. Det tog tid innan telefonen installerades och källaren i vårt nybyggda hus läckte när det regnade. Så mycket nytt att leva med och lära sig.

Sobey’s-butiken hade slut på Coca-Cola.

”Det kommer snart mer. Coke-bilen brukar komma varannan vecka.”

Monica blev genast en kändis – en kvinna som kunde köra bil och dessutom hade en. Hon fick många vänner som gärna åkte och handlade med henne eller bara tog en biltur. Våra barn togs väl om hand. Ingbritt började i första klass i en skola tre kvarter bort. Det låter nära, men vänta tills det kommer en meter snö under dagen och ditt barn fortfarande är i skolan. En vinterdag kom hon hem efter att i två timmar ha ”sim­mat” genom snön med en vän.

Vädret var fantastiskt, en aldrig sinande rad av överraskningar. Det kunde storma i tre dagar från ett håll, vara lugnt i två timmar och sedan blåsa från motsatt håll i tre dagar. Snön kunde falla i enorma mängder och smälta bort nästa dag, eller frysa till ett kompakt istäcke. Vi såg och, måste jag erkänna, njöt av allt. Väder stärker en om man är klok nog att hålla sig borta från det värsta. Visst hände det att jag fastnade och fick gå sista biten hem eller till jobbet. Orsaken var ofta ett annat fordon som fastnat, eller två. Min bil stod kvar där några timmar senare tills jag kunde hämta den. Det var trots allt ett litet samhälle.


Stolt dotter i pappas skyddshjälm.

Mitt arbete var annorlunda. Jag kunde kraftverkstekniken men var nu också chef över ett antal mekaniker och annan personal. Anläggningschefen, Ted LeMaistre, var fantastisk. Han gav mig mycket stöd och introduktioner till vad som behövde göras. Jag var nybörjare och säkert ganska grön i de andra anställdas ögon.

Ted hade en examen i engelska från sin ungdom och hade alltid, i hemlighet, velat bli författare. Att vara kraftverkschef gav inte många tillfällen att använda de språkkunskaperna, men han gjorde det ändå. Hans meddelanden till anslagstavlorna var skrivna med de mest obskyra ord en engelsktalande kan uppbåda, i stil med Winston Churchill, känd för att hålla tal som först senare gick att tolka. Ibland ombads jag skriva en ny lapp som förklarade vad han försökt säga. I hemlighet tror jag Ted var ganska stolt över att ingen förstod hans engelska.

Jag kom till en anläggning som just hade färdigställts. Idrifttagningen av den nyaste halvan var nästan klar. Tonvis med brännbart skräp låg utspritt överallt. Den nya interiörfärgen syntes knappt. Min första självutnämnda uppgift var att städa upp anläggningen. Jag fick omkring femtio arbetslösa personer från Manpower Canada att hjälpa till. Det tog flera veckor och över 150 lass med vår lilla pickup till tippen innan arbetet var klart.

Sedan tog vi itu med brandsäkerheten, också ett av mina ansvarsområden. Vi gick alla en kurs i brandskydd och sedan var det full fart. Den lokala brandkåren kom och utbildade oss i grunderna. Otroligt men sant: ingen av anläggningens anställda hade tidigare fått någon undervisning i brandskydd. Vi övade på gården, skapade massor av rök och några kontrollerade explosioner och genomförde alla möjliga släck- och brandbekämpningsövningar. Brandkåren packade ihop och åkte hem efter två dagar.

Dag tre hände det. En del reservdelar förvarades i sina fraktlådor längst ner vid en av pannorna. Svetsaren som arbetade ovanför hade inte varit uppmärksam och svetssprutet startade en brand bland lådorna.

”Agera snabbt, de här lådorna står precis under oljeförsörjningsledningarna.”

”Snabbt, vatten. Nu!”

Flera av vattenslangarna användes redan till annat och låg hopkrullade och oanvändbara på golvet. Jag fick tag i en som var rätt upprullad och kopplad och drog fram den till branden. Killarna tog över och kastade ut brinnande och obrända lådor på gården.

Tusenlappar i dyra reservdelar och material hanterades på ett mycket brutalt sätt. Men ingen allvarlig skada uppstod. Visst försvann lite färg här och där. Till vår lycka låg pannans luftintag i närheten och sög in det mesta av röken i pannan. Lite rök eller till och med eld kunde inte göra någon skada där. Den interna förbränningstemperaturen i pannan låg runt 900 grader.

Lärdom dragen. Nästa dag fortsatte städningen. Inget brännbart fick lämnas framme. Det var den första av tre uppsättningar kläder som jag fick kassera på grund av brännskador och fruktansvärd lukt under min tid där. De andra bränderna var ännu mer spännande.

Några veckor senare gav en oljetätning upp och vår helt nya, stora och dyra luftkompressor fattade eld. Det var inte en fråga om vatten, det var olja som brann, runt hela basen och flöt ut över golvet, allt närmare turbinens huvudsmörjpumpar. Och, som vi senare fick veta, brann den hydraulolja vi använde nästan som bensin.

Våra nyförvärvade brandsläckningskunskaper kom väl till pass. Vi tog snabbt fram vår stora pulversläckare och räddade anläggningen. Kompressorn klarade sig sämre. Lagren var förstörda och all extern kabeldragning var bränd. Anläggningen höll snabbt på att få slut på tryckluft till styrsystemet och försörjdes nu bara av en liten reservkompressor.

Jag gjorde en snabb tur till en närliggande byggarbetsplats, pratade fort med arbetsledaren och ”lånade” hans stora luftkompressor. Den var lite tung för vår lastbil men ställdes snart upp på vår bakgård och kopplades till anläggningens tryckluftssystem med slangar. Då uppstod nästa problem: dieselbränsle. Den inbyggda tanken tömdes snabbt. Vårt kraftverk kunde förvisso köra på olja, miljontals liter varje vecka, men det var tjockolja. Vi hade ingen lätt eldningsolja.

Nu var det sent på kvällen. Vem kunde vi ringa? En av våra anställdas bror drev en eldningsoljetransport. De hade tankbilen parkerad för natten. Men det var eldningsolja, inte motorbränsle. En snabb titt i bränslespecifikationerna och en ingenjörshandbok övertygade oss. Lätt eldningsolja duger som nöddrift för en dieselmotor, bara man inte använder den för länge.

Sent den natten kunde vi äntligen fylla kompressorn med bränsle. Bränslemätaren stod stadigt på tomt när vi började fylla. Vi hade trots allt räddat anläggningen från ett stopp under en högbelastad höstdag. Invånarna i Nova Scotia fick aldrig veta.

Tyvärr fick den stora byggkompressorn ett ovärdigt slut i vår tjänst några dagar efter att den brända anläggningskompressorn reparerats och var klar. Driftpersonalen hade förvisso ibland fyllt på olja i bränsletanken men hade glömt att införa en rutin för att kontrollera oljenivån i dieselmotorn. Veckor senare var tråget torrt och motorn skar ihop, återigen med oljig rök ur fel ventiler. Det kostade företaget en rejäl slant. Vi fick betala för en totalrenovering av hela den portabla kompressorenheten innan den kunde återlämnas till sina rättmätiga ägare.

Min mekaniske förman, Jim, var alltid tidigt på jobbet. Han gillade att gå upp tidigt, sa han. Jag hade infört ett system för underhållsprioritering så att de mest akuta jobben skulle göras först. Märkligt nog dök många arbetsuppgifter som rapporterats som klara upp igen i akut behov av åtgärd en dag eller två senare. Jag klagade och Bill sa till mig:

”Vi har bara dålig utrustning, den går sönder hela tiden.”

Det tog mig ett tag att förstå att mekanikerna, alla vänner till förmannen, oftast skickades på enkla eller bekväma jobb. Det betydde sådana som varken var heta, kalla, högt upp, svåråtkomliga eller – värst av allt – tog lång tid att fixa.

Statistiskt sett var vår reparationsstatistik utmärkt, men anläggningen fick allt fler haverier på kritisk utrustning. Jag träffade förmannen Jim nästan varje morgon och han försäkrade mig om att allt var bra. Det var det inte alls. Jag fick ett brutalt uppvaknande en natt när jag kallades in. En av våra huvudoljepumpar behövde byta en tätning, normalt ett rutinjobb där inte mycket kan gå fel. Innan jag gick tillbaka till min varma säng hemma tog jag fram manualen, slog upp rätt sida, vecklade ut monteringsritningarna och gav dem till mekanikern.

”Är du säker på vad du ska göra nu?”

”Javisst, inga problem.”

När jag kom in nästa morgon var anläggningen fortfarande i drift men nära att stängas ner. Pumphuset hade spruckit och het, brandfarlig olja sprutade överallt.

Vi kämpade för att få ihop allt igen. Jag frågade mekanikern vad som gått fel. Han mumlade ett svar. Då gick det upp för mig – han kunde inte läsa. Han hade börjat lossa bultarna som höll ihop huset, aldrig bytt tätningarna och rapporterat pumpen som klar till förmannen Jim.

Det var då jag insåg att de flesta, nästan alla, av våra mekaniker var tillfälligt anställda, utan behörighetsbevis och timavlönade. Vårt bolag var provinsägt och jag tog kontakt med personalavdelningen i Halifax. Alla höll med om att vi borde försöka göra dem till fasta anställda med förmåner och pensionsplaner som alla andra. Det fanns dock ett litet problem med kvalifikationerna. Dessa män arbetade alla i befattningar med formella krav. Det borde inte vara något problem, tänkte jag, de verkade alla vara kvalificerade mekaniker.

Så var det inte, skulle vi snart få erfara.

Personalavdelningen kom till stan med två dagars anlag- och färdighetstester som skulle genomföras av alla potentiella anställda, i princip nästan hela personalstyrkan.

Jim, min förman, undantogs. Det borde han inte ha gjort, fick jag veta senare.

Varifrån kom då majoriteten av vår personal? Cape Breton Island hade i huvudsak levt på kolgruvor de senaste hundra åren. Kolbrytningen hade gradvis minskat tills den nästan helt försvunnit i mitten av 1960-talet. Därefter hade den federala och provinsiella regeringen startat ett stort utbildningsprogram för att göra dessa arbetslösa gruvarbetare till yrkesarbetare som skulle fylla alla nya jobb som säkert snart skulle komma med ny industri. Yrkesbevis, som för svetsare, montörer med mera, delades ibland ut på mycket lösa grunder. Många av våra anställda kom till oss med dessa ganska bräckliga kvalifikationer.

Jag blev djupt ödmjuk när resultaten kom tillbaka. Nästan alla hade chockerande låga resultat, även de som pratade oavbrutet och inte tvekade att sätta en skiftnyckel på nästan vad som helst. Det fanns ett extra testhäfte i namnet på en man som just hade slutat. Jag tog det och fyllde i så gott jag kunde. Det testet fick 99 %, alla andra låg på 50 % eller mindre, med några av de som inte kunde läsa under 5 %.

Detta var en katastrof. Vi drev anläggningen med illegalt och nu bevisat underkvalificerad personal. Vi lyckades låna in några behöriga personer från andra anläggningar. Några av de bättre behölls provisoriskt tills de blev certifierade.

Martin S. sticker alltid ut i minnet. Han var lång, smal och hade en sällsynt talets gåva, alltid villig att arbeta. Han gillade att köra vår tjänstebil, särskilt med snöplogen. Han hade en märklig förmåga att köra fast bilen, även utan plog. Värst var dagen då han kom tillbaka i en polisbil. Han hade lyckats välta lastbilen på en rak sträcka av landsvägen. Han var berusad. Vi tog ifrån honom körkortet och satte honom i städlaget. Fackrepresentanten protesterade lite men blev tyst när alla fakta lades på bordet.

Hur många andra drack på jobbet? Även efter vår stora städinsats hittade vi då och då tomma 12-ounce spritflaskor gömda i något hörn. Det var både underhållande och ibland chockerande att läsa Halifax Herald på måndagar. Där, på sidan två, fanns en lista med namn och adresser på alla som åkt fast för rattfylla under veckan. Några av mina anställda nämndes där också.

Visst dricker man i Nova Scotia, det ligger i det skotska blodet. Men att dricka på jobbet? Det fick vi aldrig riktigt klarhet i. Det skedde i smyg och de tomma flaskorna fortsatte att dyka upp. Bilolyckor var alltför vanliga. Den mest minnesvärda, lyckligtvis utan allvarliga personskador, inträffade en lördagsmorgon.

Jag fick ett samtal.

”Du måste komma in och hjälpa till att köra anläggningen. Nattpersonalen har redan gått dubbelpass och arbetat i 19 timmar, de klarar inte mer.”

”Var är dagpersonalen? Det ska vara fem av dem.”

”De har krockat och ligger allihop på sjukhus.”

”Vad?”

De var i två bilar som kolliderade när den ena körde ut på landsvägen på ett osäkert sätt. Hur stor är chansen att två bilar som krockar innehåller hela dagpersonalen för ett kraftverk? Här gjorde de det. Bara en person var så skadad att han inte kunde komma till jobbet senare på dagen. Han hade brutit armen.

En vinterdag hade vi ett kraftigt snöoväder följt av underkylt regn. Anläggningen fungerade bra även om vissa skyddsgaller över luftintag höll på att frysa igen. Pannorna kvävdes av luftbrist. Vi fick placera ett par varmt klädda underhållsarbetare med spadar på taket för att slå bort snön från gallren. Problemet åtgärdades följande sommar när vi helt enkelt tog bort gallren och höjde sidorna på intagen så att ingen kunde falla ner.

Ett snöoväder var värre än de flesta och rasade i över ett dygn. Snö och vind förvirrade tre gråsälar som vi ”lite grann” kände igen. De sågs ibland nära vårt kylvattenintag. Vi brukade hålla en av de stora rullportarna på glänt av ventilationsskäl, särskilt när luftintagen kunde blockeras. Vi hade redan en gång sugit in ett stort fönster i lunchrummet när alla dörrar stängdes för snabbt vid full effekt.

Sedan kom ett samtal. Det fanns sälar i turbinhallen. Vilket skämt – sälar inne i anläggningen?

Jo, de var mycket verkliga och mycket arga sälar. Hanen, åtföljd av två honor, hade vandrat cirka 200 meter från stranden, över den frusna gårdsplanen och in i anläggningen genom den delvis öppna servicedörren. Vi ringde RCMP.

”Ni måste hjälpa oss.”

De anlände i ett imponerande fyrhjulsdrivet fordon. En av poliserna bestämde sig för att köra ut över den frusna gården för att se var sälarna kom ifrån.

Det var ingen bra idé. Bilen hamnade i en farlig vinkel, bara centimeter från att glida ner i det stormiga havet. Inte bra. Polisen lämnade klokt nog bilen och gick tillbaka. Vi bogserade upp bilen på fast mark nästa dag.

De två RCMP-poliserna sa att de ännu inte träffat en säl de inte kunde hantera.

Vad göra? Sälarna visste inte var havet var. De var, liksom vi ibland i stormen, totalt förvirrade. Hur säger man åt en arg hanne att ta sig tillbaka till stranden? Han var inte på gott humör. Med hjälp av kvastskaft lyckades vi få honom ut igen, vilket förstås inte var bättre än ett ojämnt istäcke.

Vi hämtade vår lilla tjänstebil, lyckligtvis fyrhjulsdriven. En lasso kastades runt hanens stjärt och han drogs baklänges mot vattnet. Vi stod alla på behörigt avstånd, en arg hanne är inget att leka med. Det var verkligen ett tillfälle då jag önskade att jag haft en kamera, även om snöyran säkert hade skymt allt.

Honor­na följde sin herre och när de kom nära nog att se vågorna klipptes repet. Han tog sig ur lassot på sekunder och försvann över strandisen ner i vattnet med damerna i släptåg. Jag lärde mig en ny färdighet som underhållschef – håll alla marknära dörrar stängda för att hålla sälarna ute.

RCMP skrev rapport och vårt äventyr med naturens egna varelser hamnade i Halifax Herald nästa dag. Tyvärr kan jag inte hitta artikeln nu.

Anläggningen var ganska ny och många av de anställda var släkt med varandra eller gamla skolkamrater. Jag gillade inte riktigt att se extra timmar tillagda på många tidrapporter som jag ombads skriva under, men protesterade inte till en början.

Sedan kom restaurangincidenten.

Va?

Vad har en restaurang med ett kraftverk i drift att göra?

Det senaste kollektivavtalet sade att varje anställd som arbetade övertid fick beställa restaurangmat efter fyra timmar. Någon åkte runt och samlade in menyer från alla fem restauranger i området. Fem!

En var ett turisthotell med inriktning på besökare. De hade biffar, hummer, filet mignon och annan finmat på menyn. Avtalet sade: ”Restaurangmåltid.”

Detta var också en restaurang.

Plötsligt skulle jag godkänna femrätters gourmetmiddagar plus taxileverans varje dag. Så många beställde ”det bästa” att räkningarna blev absurda. General Motors högsta chefer kunde knappast ha ätit bättre än dessa kraftverksarbetare.

Det uppstod också en plötslig våg av övertid. Saker och ting höll på att spåra ur.

Jag fick snart veta att min förman Jim, släkt med eller gammal vän till många i personalen, regelbundet tillät extra timmar på tidrapporterna, upp till de fyra timmar som utlöste en gratis gourmetmiddag. En mekaniker kallades regelbundet in på lördagar, arbetade och fick gratis mat. Jag gick in en lördag och väntade på att han skulle skriva in sig hos vakten. På vägen ut tittade jag i loggboken. Han hade inte varit där.

Ändå fick jag veckan därpå skriva under hans tidrapport och en enorm biffmiddag inklusive taxikostnad. Arbetstimmarna var påhittade och taxikvittot var hemmagjort från ett numrerat block i förmannens kontor som han glömt framme på skrivbordet.

Dags för förändring. Vi hade nya fackliga förhandlingar och förmannen hamnade i strålkastarljuset. Men på grund av kompetensbristen i området fick han stanna kvar då. Han gjorde dock bort sig senare och degraderades till städare på anläggningen, ett jobb jag vet att han hade i åtminstone tio år till.

Jag hade kanske trott att människor i allmänhet var ganska ärliga, men det gällde sannerligen inte våra anställda. De kände sig berättigade till allt som låg löst. Vi köpte mängder av batterier och andra hushållsartiklar från vårt lokala Canadian Tire varje vecka. Jag var en välkänd kund där. Alla små inköp gjordes på lokala inköpsorder, påstått i mitt namn.

Det blev värre. Personalen började byta ut handverktyg i alarmerande takt. Hur många dyra skiftnycklar kan en mekaniker tappa bort eller förstöra? Hur många portabla luftkompressorer eller elektriska svetsar kunde vi behöva?

Systemet var ganska finurligt. Vi tog emot dussintals 30-tons lastbilslass med tjockolja varje dag. Det som skulle försvinna placerades bredvid lastbilarnas anvisade toalett och försvann snabbt. Det var en organiserad stöldliga, som troligen stal verktyg och utrustning från alla anläggningar i området.

Vi samarbetade med RCMP. De föreslog att vi skulle sätta upp en grind så att alla var tvungna att stanna. Sedan bytte vi ut de flesta vakterna och vips sjönk våra verktygskostnader till nästan noll.

Ironiskt nog fick just den Canadian Tire-butiken en plats i mitt liv. Under utredningen ville RCMP även tala med butikschefen. Butiken hade inte gjort något fel men chefen tog in regionsansvarige för ett möte. Han stannade i stan över natten och bjöd mig på middag. Vi pratade om lite av varje och sedan sa han:

”Hur skulle du vilja äga den här Canadian Tire-butiken?”

Det kom som en chock. Jag hade aldrig ens ägnat en tanke åt att driva en butik. Han förklarade varför. Kedjan letade efter unga, duktiga män för att öppna nya butiker och driva befintliga. Han hade redan talat med några av sina vänner i Nova Scotia om mig. Han visste att

”jag var en bra man”.

Butiken var till salu. Jag kunde ”tekniskt sett” köpa den utan kontantinsats, finansierad av företaget medan jag lärde mig verksamheten och tjänade pengarna. Skulle jag vara intresserad av att börja som biträdande chef i några månader? Lönen skulle sättas till mer än vad jag tjänade då.

Detta var förmodligen det första av flera fullständigt och obegripligt dumma beslut i mitt liv. Jag diskuterade det kort med Monica. Hon gillade tanken på att jag var en stabil statligt anställd. Att jag skulle arbeta i detaljhandeln lockade henne inte alls. Jag ringde tillbaka nästa dag och sa:

”Nej tack.”

Ett efterord: Många år senare, tillbaka i Montréal, blev jag vän med chefen för Canadian Tire i Dollard des Ormeaux. Jag frågade i förbigående om han kände till Port Hawkesbury-butiken.

”Jag ägde den butiken i några år från 1984, efter att den nye ägaren som tog över 1975 hade sålt den till mig. Han gick därifrån med över en miljon dollar.”

Det kunde ha varit jag.

I Port Hawkesbury kände jag för första gången i mitt liv att jag var välbetald. Kanske kunde vi bygga ett hus här? Kör på. Leta tomt – hittad. Leta efter ett prefabricerat hus – hittat. Leta byggare – hittad. Leta entreprenör för grundarbetet – hittad. Ordna lån – inga problem.

Så låt oss börja nu, innan det dåliga vädret kommer.

Den roliga delen var över. Från och med nu var det ”mañana” hela vägen. Ingenting kunde göras nu eller vid någon angiven tidpunkt i framtiden. Jag försökte ringa alla jag kunde komma på för att få lite fart på saker.

”Du är i Nova Scotia, saker tar sin tid.” Den tiden verkade aldrig komma.

Vi blev frustrerade och jag bestämde mig för att spendera vår avsatta kontantinsats på en resebyrå.

”Fyra biljetter till Sverige, tack.”

Jul i Sverige. Vi flög via London med några dagars uppehåll, trots att Annelie bara var omkring sex månader gammal. Det var inget bra beslut. Gruvarbetarna i England strejkade och nästan hela landet hade sträng elransonering. Inomhusvärmen var minimal.

Vårt hotellrum var iskallt, med en frisk vind som blåste genom de helt otäta enkelglasfönstren. Annelie började bli förkyld och vi tänkte inte njuta av ett sådant kallt ställe. Det fanns ett el-element i rummet men över strömbrytaren satt en bit tråd och en stor röd skylt: ”Strömkris – får ej slås på.”

Till alla kära, frusna britter som led under vintern 1974–1975 ber jag om ursäkt. Jag tog bort tråden och slog på elementet. Vårt rum blev varmt och skönt. Vi frös inte, men ni kanske gjorde det. Jag satte tillbaka både tråden och skylten innan vi åkte.

Julhandeln i London var då, liksom nu, spännande.

Det var underbart att träffa alla våra vänner och släktingar i Sverige igen. Som vanligt blev besöket en virvelvind av fester här och där och däremellan. Vi ordnade en tioårsjubileumsträff för vår högskoleklass. Lyckligtvis var jag den enda som hade behållit en komplett adress- och telefonlista; skolans expedition lämnade inte ut sådant av integritetsskäl. 22 av cirka 35 från min lilla specialklass kom, de flesta med fruar och fästmör. Jag hade varit drivande i planeringen, på distans och mest via brev.

Evenemanget sträckte sig över en hel dag och började med en rundtur i byggnader och laboratorier. Flera professorer dök upp. Det var verkligen annorlunda att tala med dem från våra nyvunna maktpositioner – vi var också yrkesverksamma och på väg i våra karriärer.

Vi återupplevde några större händelser, till exempel när Börje Karlsson hade grävt fram en ritning på pulsmotorn som användes i V1-flygande bomber under andra världskriget. Han svarvade ett mindre skal i mässing, monterade membranen och startade den med hjälp av tryckluft – kopplad till en bänk inne i laboratoriet. Den fotogendrivna avgaslågan nådde motsatta väggen och alla fönster skakade hotfullt.

Lyckligtvis var den första körningen bara någon sekund. Senare körningar, med mer bränsle, gjordes med alla fönster öppna. Vi fick avbryta experimentet när vaktmästaren dök upp, mycket upprörd över vad vi höll på att göra med hans byggnad, till exempel spränga den.

Det fanns också en ny Volvo personbilsmotor kopplad till en vattenbroms för effektmätningar. Ingen hade berättat för oss att en bilmotor inte är konstruerad för att köras kontinuerligt på full belastning. Efter det första olyckliga och kostsamma bytet av kolvtoppar, efter mindre än en timmes drift, blev vi strängt förbjudna att göra fler långvariga fullasttester.

Detta var tiden då biltillverkarna fortfarande tävlade om att uppnå absolut maxeffekt, ofta genom att lura naturen lite, till exempel genom att köra testerna med motorblocket nedsänkt i is och utan några hjälplastaggregat. På så sätt kunde man visa en mycket tillfällig effekt som var upp till 30 % högre än i verklig installation. Många bilar såldes med motorer som bara skulle hålla några minuter om föraren hade för tung högerfot. Detta rättades snart till genom nya internationella testregler som gradvis infördes under de följande åren.

Till vår stora glädje stod samma Volvo-motor fortfarande kvar i provbänken, fortfarande i gott skick, när vi var där tio år efter examen. Vi noterade en slagbegränsare på gaspedalen som satte en gräns för hur mycket effekt den kunde ge.

Vi avslutade dagen med en middag med dans. Det hölls också ett val. Vem hade kommit längst i karriären under de gångna tio åren? Några hade lyckats mycket väl men jag utsågs till den mest framgångsrika av alla. Jag kände mig hedrad.

Nästa morgon började vi den fem timmar långa tågresan till Karlskrona för mer semesterfirande. Stjärnan var förstås lilla Annelie, en leende liten dam med ett helt huvud kolsvart hår, precis som sin mormor och morfar. Ingbritt hade då mycket ljust blont hår, som sin far. Båda flickorna fick ungefär samma blonda hårfärg när de blev lite äldre.

Att arbeta för staten hade verkligen sina fördelar. Även om jag bara varit där i några månader var det helt okej att ta ut semester tidigt och dessutom lägga till några extra lediga dagar. Efter cirka fyra veckor i Sverige var det dags att återvända till Kanada.

Återigen spelade vintern oss ett spratt. Vi lämnade Karlskrona med tåg i snöstorm, hade en mycket guppig färjetur från Malmö till Köpenhamns flygplats och anlände till Halifax i ett rasande snöoväder. All heder åt flygkaptenen som lyckades sätta ner planet.

Normalt är det fyra timmars bilresa till Port Hawkesbury. Den här gången kom vår hyrbil bara till Truro, NS, efter en och en halv timme, normalt en 20-minuters resa. Det fanns ingen mening med att fortsätta. Jag borde kanske ha lärt mig då, även om jag senare glömde det:

”Efter regn kommer solsken, efter snö kommer …”

Vi stannade på Stonehouse Hotel och njöt av en middag i restaurangen medan snöstormen rasade utanför. Nästa morgon vaknade vi till klar sol. Vägarna var röjda och vi fortsatte till Port Hawkesbury utan problem.

Historien om mitt liv – att bli fast någonstans oväntat på grund av dåligt väder.

Kraftverket skötte sig ganska bra under flera månader och vår nattsömn avbröts inte alltför ofta av akuta utryckningar.

Vår närmaste granne på ena sidan var en RCMP-officer. Under lugna kvällar njöt vi av hans och hans frus sällskap och berättelser från tiden då de varit stationerade i norra Kanada.

Alla kvällar var lugna i Port Hawkesbury.

Alla.

I ett fallfärdigt hus intill vårt bodde en ockupantfamilj med fem barn, snart sex. Ja, de fanns på riktigt. Den nyfödda bebisen sov i en kartong på köksgolvet. Mamman var ganska trevlig och Monica gjorde mycket för att hjälpa dem i vardagen. Pappan satt ofta med en öl eller en romflaska i handen. Jag erbjöd honom arbete, att hjälpa till att täta den läckande grunden på vårt hyrda hus. Han höll ut i ungefär tre timmar, bad om sin lön och gick över gatan för att köpa öl.

Vi var goda vänner med både den nye och den förre borgmästaren, Billy Joe, som om jag minns rätt senare hamnade i fängelse. En del av hans affärer var inte alltid till folkets bästa eller i linje med lagen.

Den nye borgmästaren, Almon Chisholm, som jag hjälpte att välja in den hösten, hade en dotter, Connie, som gick i skolan med Ingbritt.

Almon berättade för mig många år senare att ockupantfamiljen stannade i sitt ”tilldelade hus” tills tomten såldes och ett nytt hus byggdes, därefter försvann de. Lite annorlunda än i dag, tror jag.

En annan av Ingbritts klasskamrater var Brenda-Lee. Hennes mamma levde på socialbidrag i ett av de närliggande hyreshusen. Hon brukade, med den högsta mänskliga röst jag någonsin hört, luta sig ut genom fönstret och ropa: ”Brenda-Lee, kom hem!” I många år därefter brukade vi skämtsamt ropa samma ord, så inpräntade hade de blivit.

Eftersom vår hemort var så lugn, verkligen lugn, och så fattig på nöjen, körde vi runt ganska mycket. De vuxnas ärlighet var överraskande. Ingen låste ytterdörren eller brydde sig om att ta in leksaker eller verktyg på natten. Vi fortsatte förstås med storstadsvanan att klippa gräsmattan och låsa ytterdörren, inte för att vi någonsin förlorat något i Montréal, utan för säkerhets skull. Det var vanligt att se bilar parkerade med nycklarna i tändningen. Med den billiga bensinen på den tiden stängde många inte ens av motorn vid snabba inköp. Ett paradis för biltjuvar, kanske?

Vi hade inte postutdelning till hemmet, det var inte brukligt i mindre samhällen, trots att Kanada då som nu är landet med landsbygdens postrutter. Att bo avlägset gav snabbare post än att bo i en stad. En dag när jag hämtade posten på postkontoret lutade sig damen bakom disken fram och sa med låg, förtrolig röst:

”Herr Lindvall, vad är det som är så värdefullt i er bil eftersom ni låser dörrarna varje gång ni hämtar posten?”

Jag svarade tafatt: ”Det är bara en gammal vana från Montréal.”

”Stjäl de från bilar där?”

Hon hade nog övertygat sig själv om att storstaden Montréal var en mycket laglös plats.

För lite lokal underhållning fanns en biograf i stan, ägd och driven av borgmästare Almon, som också hade en närbutik i sitt hus och dessutom ibland arbetade för CN Rail. Borgmästaren hade många jobb.

Biografen var gammal och knakande. Med det menar jag, fullständigt ranglig och redo att falla ner i havet. Den visade många barnfilmer, de fyllde salongen bäst, tror jag. Biografen, byggd på pålar delvis över vattnet, lossnade till slut från sin grund under en vinterstorm och hotade verkligen att falla ner från klippan. Då stängdes den för gott, flera år senare.

Jo, det hände något spännande en dag. En traktor med tung släpvagn försökte ta sig nerför en brant backe. Bromsarna räckte inte till. Föraren, traktorn och lasten hamnade inne i Royal Banks filial. Lyckligtvis stod ingen i vägen. Enligt lokaltidningen stoppades ekipaget från att gå rakt igenom byggnaden och ner i havet bakom av bankvalvet. Så vi var alla glada över att våra insättningar var skyddade mot lösspringande traktorer. Föraren klarade sig. Banken öppnade igen några veckor senare med ny fasad och blänkande glasdörrar.

Vi reste runt på Cape Breton Island åt alla håll. Man kunde inte köpa någon fisk eller skaldjur alls i Port Hawkesbury trots att vi var omgivna av fiskesamhällen. Lokalbefolkningen köpte helt enkelt ingen fisk, de fick den på annat sätt direkt från fiskarna. På våra resor stannade vi alltid för färsk torsk och förstås hummer när det var säsong.

Avsaknaden av fiskbutik innebar inte att vi behövde gå långt ändå. Ibland hittade jag en present på mitt skrivbord när jag kom till jobbet. En rejäl torsk eller, inte minst, hummer i en plastpåse omgiven av is. Några av de andra cheferna fick liknande överraskningar. I ärlighetens namn kom jag aldrig riktigt på vem givaren eller givarna var, men jag hade mina misstankar.

All seriös shopping fick göras någon annanstans. Vi hade en och en halv timme till Sydney och omkring fyra timmar till Halifax. Vi gjorde resan till Halifax ungefär en gång i månaden, väder och väglag tillät. Vi hade vårt favorithotell, våra favoritrestauranger och butiker.

Vi träffade vår premiärminister Pierre Elliott Trudeau en gång. Han åt frukost vid bordet bredvid vårt och vi började prata. Han flyttade sin kaffekopp och tallrik till vårt bord så att vi kunde samtala bättre. Jag röstade alltid på Liberalerna efter det mötet. Jag var helt övertygad om hans förmåga.

Kartbilden över Nova Scotia är prickad av sjöar. Jag och några vänner från anläggningen bestämde oss för att åka på fisketur. Den här gången till en avlägsen sjö, långt från de galna folkmassorna, hoppades vi.

En man ägde en stor fyrhjulsdriven Reo-lastbil från andra världskriget, samma modell som skickades till Ryssland i tiotusental under kriget. Sagt och gjort, vi packade den med allt vi trodde oss behöva för några dagar i vildmarken. Vi hade allt – inklusive en liten båt och ett propandrivet kylskåp för ölen.

Resan tog lång tid när vi väl lämnat landsvägen. Lastbilen studsade upp och ner och så länge minst tre hjul hade markkontakt tog vi oss fram. Vi fastnade några gånger men kom loss igen med hjälp av träbitar som vi tagit med för ändamålet. I efterhand kan man undra hur galna vi var som gav oss djupt in i skogen med ett tungt fordon som kunde gå sönder eller fastna för gott. Men allt gick bra.

Efter många timmars skumpande nådde vi stranden vid denna avlägsna och perfekta sjö. Den här måste krylla av fisk, tänkte vi. Lägret sattes upp, den lilla utombordaren sjösattes, vi tog en snabb fisketur, återvände, öppnade kylskåpet och tog fram den första kalla ölen.

Oj, vad vi skulle få fisk här, tänkte vi. (Som du redan förstår – det fick vi inte, åtminstone inte så mycket som vi hoppats.)

När kvällen närmade sig gjorde vi upp lägerelden och förberedde oss för nästa dag. Vi lyssnade på storlommarna när solen närmade sig horisonten och kände oss riktigt nöjda. Då bröts tystnaden av ett surrande ljud. Ett sjöflygplan. Det cirklade över sjön, landade och taxade in mot stranden en bit bort. Två män steg ur. De slog läger precis som vi, inklusive en båt, en uppblåsbar med liten motor.

”Hur lång tid tog det för er att komma hit?”

”Vi körde i fyra timmar. Ni då?”

”Femton minuter, vi lyfte precis från New Glasgow.”

Nästa dag fiskade vi alla på olika delar av sjön och fick väldigt lite. När vi åkte därifrån gratulerade vi oss själva till vilken överlägsen upplevelse vi haft jämfört med våra flygande vänner. Vår öl kom kall från kylskåpet, de hade ingen kall öl.

Fisken? När ölen var slut fanns det plats i kylskåpet. Det lilla vi inte ätit upp rensades noggrant och fick följa med hem, väl kylt. Vi åt kanske en måltid var när vi kom hem. Räknat i kostnad per kilo var detta nog den dyraste fiskmåltid jag någonsin haft. Vi delade på bensinkostnaden och den där kolossen till lastbil slukade verkligen bränsle.

Den gemensamma känslan var – kanske borde vi hyra ett flygplan och prova en ännu mer avlägsen sjö nästa gång.

Det var ingen brist på små äventyr i våra liv vid den här tiden.

Min bil, Volvon, lokalt tillverkad i Halifax, var fortfarande en udda syn i Nova Scotia och jag hade vissa problem att hålla den igång. En gång låste sig ett bakhjul på motorvägen nära New Glasgow. Jag klev ur, tittade på det rykande hjulet och såg upp. En bil stod parkerad precis bakom min.

”Behöver du skjuts?”

Här var ännu ett exempel på den vänlige och hjälpsamme kanadensaren. Vi fick alla skjuts in till stan. Han släppte av oss hos Volvo-handlaren. De följde oss över gatan till ett motell, skickade en bärgningsbil för att hämta min bil och vi var i goda händer.

2025 - Minnen från en semester i Nova Scotia

 2025 – Minnen från en två veckor lång tågresa till Nova Scotia

Inga utlandsresor i år. Men hur vore det med Kanada? Ja, här är våra anteckningar från en helt fantastisk resa.

Jag bodde och arbetade i Nova Scotia en gång i tiden och lämnade för 50 (femtio) år sedan. Dags för ett återbesök.

Varje dag var solig, och allt föll på plats precis som planerat.

Jag åt hummer sju måltider i rad och lyckades äta en hel hummer vid tre av dem. Vem skulle inte vara lycklig då?

Tåg till Montréal
Där tillbringade vi timmar tillsammans med vår vän Neil, som tog oss till Mt. Stephen Club, numera ett exklusivt hotell. Det billigaste rummet, aldrig rabatterat, 1 000 dollar per natt. Jag var förstaklassmedlem i 19 år tills jag lämnade Montréal 1994. Många, många av mina dåvarande kunder har blivit underhållna där.



Jag berättade historien om den försvunna och återfunna flygeln. Den försvann på 1940-talet när den såldes till en musikskola i Louisiana. Instrumentet återfanns och fördes tillbaka omkring 1978, då jag var del av en grupp som genomförde bibliotek- och tidningsklippsforskning för att hitta den. Den var tillverkad av samma träslag som användes till panelerna i rummet där den stod. Fantastiskt.

Nattåg till Halifax
Massor av intressanta människor att prata med, förstås. Vårt hotell låg i järnvägsstationens stationshall.

Ett par dagar med strövande runt i Halifax.
Besöket på immigrationsmuseet var toppen. Rose hittade och skrev ut de ursprungliga dokumenten från när hennes morföräldrar immigrerade.

Jag hittade en bild på passagerarfartyget M/S Kungsholm, som Monica och jag dansade oss över Atlanten med i nio dagar år 1966.



Jag njöt återigen av besöket ombord på ett kanadensiskt Corvette-patrullfartyg, ett av många som tjänstgjorde i ubåtsjakt under andra världskriget.
Den äldre mannen och familjen som jag står tillsammans med är en pensionerad fiskare. Vi jämförde minnen från när jag arbetade som fiskare på en silltrålare i Östersjön sommaren då jag var 14. Han hade gjort det i fyrtio år (!).

Vi hyrde en bil och körde till Port Hawkesbury på Cape Breton Island.
Det var där jag arbetade som underhållschef i några år, i mitten av 30-årsåldern, nu för femtio (!) år sedan. Jag togs emot som den förlorade sonen. Vi tillbringade flera timmar med att prata med nuvarande personal, varav några var barnbarn till dem som arbetade för mig.



Jag promenerade också runt huset där vi bodde då. Ingbritt var 7–8 år, och Annelie var bara en baby. Den här berättelsen är också en del av mina memoarer. Om du inte har läst det avsnittet än har jag inkluderat ett utdrag.



Vi åt en sen lunch, hummer förstås, med Melodies (Roses barnbarn) man, Mikes mamma och hennes man, innan vi anmälde oss hos Chief Kelly på Potlotek Native Indian Reserve.
Vi stannade där i två nätter och njöt av den något rustika stugan samt fisket på den spegelblanka Bras d’Or-sjön.

Nästa dag tillbringades med att njuta av sevärdheterna runt Baddeck, på andra sidan Bras d’Or-sjön.

Vi missade förstås inte museet över Alexander Graham Bell. Han gjorde så mycket mer än att uppfinna telefonen, något som ofta glöms bort i dag.

Självklart gick vi även på ett antal föreställningar.



Rundturen längs den natursköna Cabot Trail, nästan 300 km lång längs havskanten, var spektakulär. Vi bestämde klokt nog att inte köra själva utan följde med en liten grupp i en minibuss. Mycket enklare och mindre stressande.
För alla de ord jag annars hade kunnat skriva låter jag bilderna tala för sig själva.

Jag hoppas att du gillar dem.

https://photos.app.goo.gl/472uFHS3BqTQzS5t8

Here is a link to the story about living in Port Hawkesbury, 1973 – 1975.

https://ayoungboysjourney.blogspot.com/2026/01/vart-liv-i-nova-scotia.html

Thursday, December 18, 2025

What worries me in the USA?

 

What scares foreigners most about the United States?


  1. Getting sick or needing any care.

    I got food poisoning in Texas once. No treatment at all but I lay in a bed for a few hours. The bill was for $ 22,000. Quebec health care paid $ 420, and my travel insurance the rest. They refused to sell me travel insurance the next year.
  2. Guns -

    I have ridden in too many of my salesmen’s cars in southern USA with guns “everywhere”. One bragged that he had five guns hidden in his car.
  3. Forgotten guns

    A taxi driver shot himself in the bum as he moved in his seat just before entering the airport. I sat in the other front seat. The gun that fired was forgotten between the seats by his night driver. The driver showed me his own gun too. It was in a vest holster, like this

  4.  - An ambulance took him from the airport where I was let off.

    I have never been in the front seat of a hired car since then - and try to avoid taxis and limos in the USA as much as possible.
  5. Come think of it, I never go to they USA any more. My 35 years of frequent travel has thoroughly convinced me not to go there. The poverty and poor treatment of the common man is horrifying.
  6. AND, worry may all Amercians - As a Canadian I go waaaay out of my way NEVER to buy anything made in USA - But you didn’t ask about that.

    (D. Trump?)

Sunday, September 14, 2025

2025 Our life in Port Hawkesbury 1973 - 1976

 A collage of a person and a child

AI-generated content may be incorrect.

Excerpt, pages 247 – 282 from my memoirs.

 

Our life in Port Hawkesbury 1973 - 1976

 

As mentioned, my job had become less and less secure as the springtime proceeded. I had felt it. Perhaps that was one or the reasons that I had signed up as a student at McGill University on the new year. I had even sent out the odd tentacle, probing what else there may have been for me in the world. As for working for ASEA, I had joined for life in 1964, or so I thought. I carried an ASEA name pin under my lapel and would flip it up on occasion, showing that I was a company man.

This was not the case, from the company side. Then as now, employees are dispensable, to be hired and fired as need arises. I was too young to know and learned that lesson with a shock. One of the last days of May 1973 I was called in to the president's office. Alec DeLery explained what I already knew, the prospects for our turbine business were grim, given the current state of our largest category of customers, the Pulp and Paper industry.

Two persons were given three months notice that day, myself and Al G., the resident salesman to the same field. The shock was somewhat softened by the three-month notice. My last day would be the last day of August.

What goes on here? Monica is near full term and I get laid off. I had left my last job at General Electric as Monica was near Ingbritt's birth. Six years later, same story?

I took the train home in total shock. I forgot my house keys and my book on the train and had to run out and make new keys the next day. The lapel pin was taken off the next morning and hidden away in the bottom of my jewellery box, it is still there. The sense of defeat was immeasurable. I felt that I had given all I had to my boss and my employer and now what? - My feeling of dejection was deep and hurt me a lot.

I have since learned not to trust any employer much beyond the next pay cheque and to keep my résumé updated and close at hand.

At that point, 33 years old, I went out far and wide looking for a job. 100 résumés went out in one week. That resulted in over 25 interviews in eight cities, from Chicago in the west, to Pittsburgh, New York, Toronto and Halifax. I got time off from work to travel, no questions asked.

Now I was at home with my newborn Annelie, but had no job. My stomach was churning with fear even though I knew that I had good prospects. What if? I only had six weeks of pay cheques remaining. Then, the phone rang, and again, and again and – again. I had scores of telephone calls during these two weeks. The strangest call came at 03:00 one night, it was a personnel manager who called to inquire, could I accept the job now if he raised my salary 10 % and upgraded me to a Buick company car?

“Would I join ???”

When my two weeks of “stay at home with baby” time was over I had seven (7) job offers on our kitchen table, complete with relocation offers, benefit plans and retirement plans.

What to do? Who could choose? Is there any one better than any one else? Every offer was for a more than 50 % higher pay than my current salary. I sat down on the very last night and drew a spread sheet on a large sheet of brown wrapping paper, practically covering the entire kitchen table. The world was mine, all I had to do was to chose.

I included our priorities and my career dreams. What we liked and what we didn't.

Finally, late at night, we made a joint decision. Not the fanciest, not the one with the highest pay, but the one that would give me most useful practical experiences, to be part of a plant.

(It was the right choice, I benefited greatly from those experiences in future years.)

We would leave the big city for a while. Live closer to nature. Work in a closer setting and, hopefully, one that is more secure.

I didn't take that fabulous sales job in Toronto – that company was sold two years later.

I didn't go to another turbine manufacturer, power generation construction took a hiatus for a few years.

I didn't join a consulting firm, you would never know where you worked from month to month.

I went for a secure government job, working for a boss that I had already known for five years, in a small but beautiful place; I would become the Maintenance Superintendent for the Point Tupper Generating plant in Port Hawkesbury, Nova Scotia.

Some time later, Al G. and I were invited to a corporate farewell party in Montreal. Al, who was also asked to leave as I was, had got a position at Montreal Engineering, later SNC. True to form, they sent him on long overseas assignments, so many that he and his wife eventually divorced. Not for me…

The entire staff were there and we left with the feeling that even if business could be bad, we could still lose our jobs but we were still loved by our bosses and colleague's. I am so happy for that show. It gave me a bit more belief in the kindness of humanity again. My distrust in employers was well founded, I had to leave no less than nine more positions in years to come. There was, really, only one thing I was never told, “You are stupid”, but I sure got some stories about acquisitions, bankruptcies, economic slowdown, etc.   

As all readers may know, not much of that little kindness remains these days. Business has turned more employee unfriendly and brutally money oriented over the years, as I came to realize many times during my then, and future years.

Time to pack up and leave after our six years in the metropolis of Montreal. Next stop, the not so grand Port Hawkesbuy, NS, with all of 2,000 inhabitants. My new boss had rented a nice, newly built, house for us there.

The parties were over. The goodbyes were said. The packaging had started and the moving van was to arrive at 08:00 the next morning. In the middle of the night there was thunder, there was rain. We looked out and closed all windows and – the phone rang. It was our neighbour. “We have flooding, the basement is filling up.”

Sure enough, we got down to about 25 cm of water, still raising. The sewer had backed up. Fortunately for us, it was mostly rainwater, not very dirty. So much of our belongings had been neatly laid out on the floor for the movers. It was now all now soaking wet. The washer and dryer motors were under water as were many toys, lots and lots of bed clothing and so much more, including my typewriter.

Worst of all, my entire life's collection of photographs which were so carefully organized and stored in a moisture proof metal container, was floating on top. It had an open bottom drain allowing it to slowly sink as it filled up with water.

The water had subsided by sunrise but we hadn't gone back to sleep. We had spent the rest of the night wringing out the water and carrying wet stuff of all kinds upstairs. The idea was to try to save some by giving it some of the morning sun before it was all inside the van. Nope, the moving company was not interested in delaying our move, not even one hour. They were sold out for the next couple of weeks. Some of our goods was packed dripping wet, spreading moisture among what as not wet.

We travelled to the Montreal airport on one of the warmest days of the year, only to arrive in Halifax on one of the first cold fall days. It was early September. The temperature shock was brutal.

Our first home was at a hotel for a few days until our furniture arrived, long after the promised date. By that time much had become mouldy and had to be discarded. Most of the toys were saved. My typewriter got a good lube job and could type again but – 90 % of my pictures which were mostly slides, so popular then, were irretrievably lost. Over 2,000 photographs, covering the last 12 years of our life, gone. What little remained were a few B/W pictures and my negatives in albums that were packed among the books.

I never took a colour slide picture again, they were too fragile and hard to keep.

Port Hawkesbury became a shock from day one. Sure, we had all been there several times during earlier years, always had a good time, been invited to friends and seeing the best of the land. Now we lived there. It took a while for the telephone to arrive and the basement in our newly built house leaked when it rained. So many new things to live and learn with.

The Sobey's store had run out of Coca-Cola.

“We'll soon get some more. The Coke truck usually arrives every two weeks.”

Monica became an instant celebrity, a woman who could drive – and had a car. She made many friends who loved to go shopping with her or just drive around. Our children were well taken care of. Ingbritt started in grade one in a school some three blocks away. It sounds near, but wait until you get a metre of show during the day and your child is still at school. One winter day, she came home after a two-hour session swimming with a friend through the snow.

The weather was fantastic, a never-ending string of surprises. We could have a storm that blew for three days in one direction, then be still for two hours and blow in the other directions the next three days. Snow would come in great quantities and melt away the next day, or turn into a solid sheet of ice. We saw and, I must admit, enjoyed it all. Weather strengthens you if you are smart enough to stay out of the worst. Sure, I did, on occasion get stuck and have to walk the last bit of my trip, either home or to work. The reason was often another stuck vehicle, or two. My car was still there a few hours later, when I could go back and retrieve it. It was a small place, after all.

ingbrittBW

Proud daughter in father’s safety hat

My job was different. I may have known the technology of a power plant but I was now also the boss of a number of mechanics and other staff. The Plant Manager, Ted LeMaistre, was great. He gave me a lot of help and introductions to what was to be done. I was a rookie and probably quite green in the eyes of the other employees.

Ted had a degree in English from his youth and always, secretly, wanted to be an author. Being plant manager didn't give him many opportunities to use his English skills but he still did. His messages for the billboards were written in the most obscure words known to an English speaker, somewhat along the lines of Winston Churchill, known for being able to hold a speech that could only be deciphered later. I was sometimes asked to write another note, explaining what he had tried to express. Secretly, I think Ted was quite proud that nobody understood his English.

I came into a plant that had just been completed. The commissioning of the newest half of the plant was just about finished. There were tonnes and tonnes of flammable debris spread out just about everywhere. The new interior paint job was hardly to be seen. My first self appointed task was to clean up the plant. I got about fifty unemployed persons from Manpower Canada to help. It took several weeks and over 150 loads for our little pick-up truck to the dump to complete that task.

Then on to fire safety, also in my realm of responsibilities. We all took a course on fire protection and then it was off to the races. The local fire department came in and trained us all on the basics. Unbelievable but true, none of the station employees had ever been taught about fire protection. We were practicing in the yard, making plenty of smoke as well as some controlled explosions, performing all sorts of fire extinguishing and fire suppression activities. The fire department packed up and went home after two days.

On day three, it happened. Some of our spare parts were kept in their shipping containers at the bottom of one of the boilers. The welder, working above, hadn't paid attention and – the weld spatter started a fire among the boxes.

Act quick, these boxes are all right under the oil supply lines.

Quick, get water. Now!

Several of the water hoses were already in use for something else, hopelessly and uselessly curled up on the floor. I got hold of one that was properly rolled up and connected and dragged it in near the fire. The guys took over, throwing some burning, and some not affected boxes out in the yard.

Thousands of dollars worth of expensive spare parts and supplies had been manhandled in a most destructive way. But, no real damage was made. Sure, there was some paint gone here and there. To our luck, the boiler air inlet was nearby and it had safely sucked most of the smoke into the boiler. A little smoke, or even fire, couldn't do any damage there. The internal boiler combustion temperature was about 900o C.

Lesson learned. The next day, the clean up continued. Nothing combustible was left in the open. That was the first, of my three sets of clothes to be discarded because of burns and a horrible smell while I worked there. The other fires were even more exciting.

A few weeks on, an oil seal let go and our brand new, large and expensive plant air compressor caught fire. This was not a matter of water, it was oil burning, all around the base and flowing out over the floor, ever nearer the main lubricating pumps for the turbine. - And, as we did find out later, the hydraulic fluid that we used would burn almost like gasoline.

Our newly acquired fire fighting skill came to good use. We quickly brought out our large dry extinguisher and saved the plant. The compressor didn't fare so well. The bearings were gone and all the exterior wiring was burned off. The plant was rapidly running out of air for the control system, now only supplied by a small standby compressor.

I made a quick run to a nearby construction site, talked fast to the supervisor and stole his large air compressor. It was a bit heavy for our truck but was soon put up in our backyard and connected to the plant air system with hoses. Then, a new problem. Diesel fuel. The on-board tank was running down quickly. Our plant may have been running on oil, millions of litres every week, but that was heavy oil. We had no light fuel oil.

Now it was late at night. Who could we contact? One of our employee's brother ran a fuel oil delivery service. They had the fuel truck parked for the night. But, that is fuel oil, not engine fuel. A quick visit to the fuel specification sheet and an Engineering handbook convinced us. Light home heating oil is good enough as emergency fuel for a Diesel engine, just don't use it forever.

Late that night, we could finally put some fuel to the compressor. The fuel gauge was solidly resting on the empty mark as we started filling the tank. After all, we had saved the plant from a shutdown on a high-load day in the fall. The residents of Nova Scotia never knew.

Sadly enough, that large construction compressor came to an inglamorous ending in our service, a few days after the burned plant compressor was repaired and ready to go. The operating staff, for sure, put oil in the fuel tank occasionally but had forgotten to add a routine to check the oil level in the Diesel engine. Weeks later, the sump was dry and the engine seized, again with oily smoke coming out the wrong vents. That cost the corporation a nice mint. We had to pay to completely overhaul the entire portable compressor set before returning it to the rightful owners.

My mechanical foreman, Jim, was always on the job early. He liked getting up early, he said. I had introduced a maintenance priority system, designed such that the most urgent jobs would be completed first. Strangely enough, many assignments that were signed off as completed, showed up in dire need of attention a day or two later. I complained and Bill told me.

“We just have bad equipment, it breaks a lot.”

I took me a while to figure out that the mechanics, all friends of the foreman, were mostly sent to fix easy or comfortable things. This meant the ones that were neither hot, nor cold, nor high up nor hard to reach nor – worst of all, would take a long time to fix.

Statistically, our repair completion ratio was superb but, the plant had more and more breakdowns on critical equipment. I met the foreman Jim almost every morning and he reassured me that all was well. It wasn't at all. I had a really rude awakening after I was called in one night. One of our main oil pumps required a seal replacement, normally a routine job where not much could go wrong. Before returning to my warm bed at home, I had dug out the manual, opened it to the right page, unfolded the assembly drawings and handed them to the mechanic.

“You are sure on what to do now?”

“Oh yes, no problem.”

When I came in the next morning the plant was still running but just about to shut down. The pump casing had split open and there was hot flammable oil spewing all over the place.

We scrambled to put it all together again. I asked the mechanic what had gone wrong. He mumbled a reply. Then, it dawned on me, he couldn't read. He had proceeded to loosen the bolts holding the casing together, never managed to replace the seals and reported the pump to the foreman Jim as fit for duty.

This is about the time that I realized that most, almost every one of our mechanics, were temporary employees, without operating certificates and were paid on an hourly basis. Our corporation was provincially owned and I spoke to our personnel department in Halifax. They all agreed, we should try to make them all permanent employees, with benefit and pension plans like everyone else. There was this little issue of qualifications, though. These men were all working in positions that had work specifications attached. That should be no problem, I thought, they all seem like qualified mechanics to me.

Not so, we were soon to find out.

The personnel department came to town with two days worth of aptitude and skill tests, to be completed by all potential employees, in principle by almost the entire staff.

Jim, my foreman was excused. He shouldn't have been, I learned later.

Now, where did most of our staff come from? Cape Breton Island had primarily lived off the coal mines for the last 100 years. Coal mining had gradually declined until it was just about all gone by the mid 60's. Then the Federal and Provincial governments had embarked on a great training mission, to make these unemployed coalminers into tradesmen, to fill all the new positions that would become available with all the new industry that was, for sure to move in soon. Some craftsman's tickets, such as welders, journeymen, fitters & al. were sometimes handed out for very little reason. Many of our employees had come work with these rather flimsy qualifications.

I was greatly humbled when the results came back. Almost all had shockingly low marks, even the ones who talked a mile a minute and didn't seem to mind putting a wrench to just about anything. There was an extra set of test sheets in the name of a man who had just quit. I had taken that and filled it in to the best of my ability. That one test had a 99 % rating, all the other were 50 % or less, with a few of the ones who couldn't read scoring under 5 %.

This was a catastrophe, we were running the plant with illegal and now confirmed, under-qualified, staff. We did manage to borrow some qualified persons from other plants. Some of the better ones were provisionally retained until they became certified.

Martin S. will always stand out. He was a tall, slim man with the true gift of gab, always willing to work. He liked to drive our company truck, especially with the snow plow. He had the uncanny ability of getting the truck stuck, even without the plow. The worst was the day he came back in a police car, he had managed to roll the truck on a straight stretch of the highway. He was drunk. We took away his driving privileges and put him on the cleaning crew. The union representative protested a bit but turned quiet when all the facts were laid on the table.

How many other drank on the job? Even after our super cleaning job, we would still find the odd empty 12 ounce mickey bottle hid away in a corner somewhere. It was great enjoyment, and sometimes very shocking, to read the Halifax Herald Monday paper. There, on page two, was a listing, complete with names and addresses of all the persons that had been caught driving drunk the last week. Some of my employees were mentioned there too.

Sure, people drink in Nova Scotia, it is in their Scottish blood. But drinking on the job? We never really found out. It was all done on on the sly and the empty mickies continued to show up. Car accidents were all too common. The most memorable one, fortunately one where nobody got badly hurt, happened the Saturday morning.

I got a call.

“You have to come in and help operate the plant. The night shift has already done double shifts and worked for 19 hours, they are not fit to continue.”

“Where is the morning shift, there is supposed to be five of them?

“They have collided and are all in the hospital.”

“What?”

They were in two cars, and had collided when one car entered the highway in an unsafe manner. How great is the chance that two cars colliding would carry the entire day shift for a plant? These did. Only one person was hurt enough not to come to work later in the day. He had a broken arm.

One winter day, we had a good size snow storm, followed by freezing rain. The plant operated well even though some of the safety grills over air intakes threatened to freeze over. The boilers were choking for lack of air. We had to place a couple of warmly dressed maintenance men with spades on the roof, to bang the snow off the grills. The problem was rectified the next summer, we just removed the grills and raised the sides of the inlets so no person could fall in.

One snow storm was worse than most, it raged for over a day. The snow and wind confused three grey seals, which we “sort of” knew. They were sometimes seen near our plant seawater intake. We used to keep one of the large roller doors ajar for reasons of ventilation, and especially so when the air intakes could be blocked. We had already sucked in a large window in the lunch room once, closing all doors too quickly when the plant was at full power.

Then – a call. There are seals in the turbine room. What a joke, seals inside the plant?

Yes, they were very real and very angry seals. The male, accompanied by two females, had meandered about 200 metres off the seashore, across the frozen yard and inside the plant through the partially open service door. We called RCMP, you must help. They arrived in an impressive looking four-wheel drive vehicle. One of the officers decided to drive out, over the frozen yard, to have a look at where the seals came from.

That was not such a good idea, the truck ended up at a precarious angle, just centimetres away from having slid into the stormy sea. Not good. The officer wisely left the car and walked back. We towed that car back on to terra-firma the next day.

The two RCMP officers hadn't yet met a seal they couldn't handle, they said.

What to do? The seals didn't know where the sea was. They were, as we were at times in the raging storm, totally confused. How do you tell an angry male seal to get back to the shore? He wasn't very happy at all. We convinced him, using broom handles, to return outside, which of course was no better than an uneven sheet of ice.

We fetched our small company truck, fortunately a four-wheel drive. A lasso was thrown around the tail of the male, and he was pulled, backwards, towards the water. We all stood well back, and angry male seal is not play with. Was that ever a time when I wished for a camera, even though the blowing snow might have obscured all.

The ladies followed their man, and when they were close enough to see the waves, the rope was cut. He wiggled out of the lasso in seconds and took off over the shore ice into the water, ladies in tow. I was learning a new skill when in charge of maintenance. - Keep all ground level doors closed to keep the seals away.

The RCMP had filed a report and our adventure with nature’s own was written up in the Halifax Herald the next day. I am sorry I cannot find the article now.

The plant was quite new and many of the employees were either related to each other or old school mates. I didn't quite like the way I found added hours on many of the time sheets that I was asked to sign, but didn't protest at first.

Then came the restaurant incident.

What?

What does a restaurant have to do with an operating power plant?

The latest union agreement stated that any employee, working overtime, was allowed to order in a restaurant meal after four hours. Someone drove around and collected the menus from all the five restaurants in the area. Five!

One was a tourist hotel, catering to the tourist crowd. They had steaks, lobsters, filet mignon and other fancy food on the menu. The union agreement said. “Restaurant meal.”

This one was a restaurant too.

Suddenly I had to sign off five course gourmet meals plus taxi delivery fees every day. So many had ordered “the best” that the bills became ridiculous. The chief executives of General Motors couldn't have eaten as well as these plant workers.

There was also a sudden rash of overtime, as well. Things were getting out of hand.

I soon found out that my foreman Jim, related to or old friend of many of the staff, regularly allowed extra time to be added on the time sheets, up to the four hours that triggered a free gourmet dinner. One mechanic was regularly called in on Saturday, working and getting a free meal. - I went in one Saturday, waiting for him to sign in at security. On the way out I looked at the log. He had not come in.

Sure enough, next week I had to sign for his time sheets and a huge steak dinner, complete with a taxi-delivery charge. The work hours were fictitious and the taxi receipt was home made from a numbered pad in my foreman's office, he had forgotten it on the top of his desk.

Time for a change. We had renewed union discussions and the foreman got in the spotlight. But, given the shortage of skills in the area, he was allowed to stay on the job then. He screwed up some time later, though, and was demoted to plant cleaner, a job I know he stayed at for at least the next ten years.

I may have felt that people in general were quite honest, but that was certainly not the case with our plant workers. They felt entitled to anything that was loose. We bought many dozens of batteries and other household supplies from our local Canadian Tire store every week. I was a well seen customer. All small orders were on a local purchase order form, supposedly over my name.

Things got worse, our staff started replacing hand tools at an alarming rate. How many expensive wrenches can a mechanic loose or break? How many portable air compressors or electric welding machines could we use?

The system was quite ingenious. We, at the time, received dozens of 30 tonne truck loads of heavy fuel oil every day. What was to go, was placed next to the truckers' designated washroom and promptly disappeared. This was an organized ring of thieves, probably lifting tools and equipment from all the plants in the area.

We worked with the RCMP. They suggested that we add a gate so all had to stop. Then we replaced most of our guards and, presto, our tool bills went down to near zero.

Ironically enough, that Canadian Tire store took on a place in my life. While our investigations were going on, the RCMP wanted to talk to the store manager too. The store had done nothing wrong but the manager brought in the regional supervisor for us to meet. The supervisor stayed in town for the night and invited me to have dinner with him. We talked about this and that, and then he said:

“How would you like to own this Canadian Tire store?”

This came as a shock to me, I had never, ever, given a second's thought about operating a store. He explained why. The chain was looking for bright young men to open new stores and also to run some of the existing ones. He had already talked to some of his friends in Nova Scotia about me. He knew:

“I was a good man.”

This store was for sale, I could “technically” buy it with no money down, financed by the corporation while I learned the ropes and earned the money. Would I be interested in starting as the assistant manager for a few months? The salary would be set to more than match what I earned now.

This was probably the first, of several totally and beyond belief stupid decisions in my life. I talked it over briefly with Monica. She liked the idea of me being a steady government employee. The prospects of me in retailing didn’t appeal to her at all. I called back the next day and said,

“No thanks.“

A follow-up; Many years later, back in Montreal, I made friends with our local Dollard des Ormeaux Canadian Tire manager. I casually asked if he knew about the Port Hawkesbury store.

“I owned that store for a few years from 1984, after the new owner who took over in 1975 had sold it to me. He walked away with over a million dollars.”

That could have been me.

In Port Hawkesbury I felt that I was, for the first time in my life, well paid. Perhaps we could build a house here? Go for it. Shop for a lot. - Found one. Shop for a prefab home, - found one. Shop for a builder, - found one. Shop for a contractor to dig and pour the foundation. - Found one. Get a mortgage, - no problem.

So, let's start now, before the bad weather sets in.

The fun part was over. From this point on it was “manana” all the way. Nothing could be done now, or at any specified time in the future. I tried calling all the persons I could think of to perhaps get some kick-help.

“You are in Nova Scotia, things take its time.” - That time seemed to never come.

We got frustrated and I decided to spend our assigned house down payment at a travel agent.

“Four tickets to Sweden, please.”

Christmas in Sweden. We flew via London with a stop over for a couple of days, even though Annelie was only about six months old. That was not such a good decision. The miners of England were on strike and most all of England was under severe power rationing. Interior heat was at a minimum.

Our hotel room was colder than cold with a fresh wind blowing through the totally unsealed single pane windows. Annelie had the beginning of a cold and we, for sure, weren't going to enjoy such a cold place. There was an electrical heater in the room, but it had a piece of wire and a big red sign over the switch. “Power emergency, must not be switched on.”

To all the dear freezing British people who all were so cold during the winter of 1974 – 1975, I apologize. I unwrapped the wire and switched on the heater. Our room was nice and cozy. We didn't freeze but you may have... I put both the wire and the sign back before we left.

Christmas shopping in London was, then as now, exciting.

It was wonderful to see all our friends and relatives in Sweden again. As usual, the visit turned into a whirlwind of parties, here there and in between. We held a ten-year anniversary meeting for our college. Fortunately, I was the only one who had kept a complete list of the addresses and telephone numbers, the college office wouldn't give them out, for privacy reasons. 22 of about 35 from my little specialty class showed up, most of them with wives and fiancées. I had been instrumental in making the arrangements, by remote control and mostly via letters.

The event was spread out over a full day, starting with a show of the buildings and laboratories. Several of the professors showed up. It was really different to talk to them from our newly established positions of power, we were also gainfully employed and on our way in a profession.

We did re-live a few major events, such as when Börje Karlsson had dug up a drawing for the buzz-engine that was used in the V1 flying bombs in WW2. He machined a smaller scale body out of a piece of brass, added the membranes and fired it up with the aid of a compressed air hose – attached to a bench inside the laboratory. The kerosene fuelled exhaust flame reached the opposite wall and all the windows shook threateningly.

Fortunately, the first run was only for a second, or so. Subsequent runs, with more fuel, were conducted with all windows open. We had to finish the experiment when the caretaker showed up, mightily upset about what we were about to do to his building, such as blow it up.

There was also a new Volvo passenger car engine, attached to a water brake for power calculations. Nobody told us that a car engine is not designed to run continuously at full load. After the first unhappy and costly piston head replacement, after less than one hour's worth of running, we were strictly forbidden to conduct any more extended full power tests.

These were the days when the race was still on among the car manufacturers to get the absolutely maximum power, often by cheating nature a bit, running the tests with the engine block immersed in ice and without any auxiliary loads at all. This way of testing could show a highly temporary output some 30 % higher than as installed. Many a car was still sold with an engine that might last a few minutes only, if the driver was too lead footed. This whole scene was soon corrected with new international rules for testing, gradually introduced in the next few years.

Much to our pleasure, the same Volvo engine was still in its test stand, still looking to be in good health when we were there, ten years after our graduation. We did take notice of a stroke limiter on the accelerator, putting a limit to how much power it could produce.

We finished off our day with a dinner-dance. There was also an election held. Who had come the furthest in their career in the intervening ten years? Some had really done very well for themselves but I was chosen to be the most successful of all. I felt honoured.

The next morning, we started the five-hour train trip to Karlskrona for more holiday partying. The star was of course our little Annelie, a smiling little lady with a full head of charcoal black hair, just like her grandmother and grandfather. Ingbritt had a very light blond hair then, like father. Both girls turned to about the same blond hair colour when they got little older.

To work for the government certainly did have its benefits. Even though I had only been there for a few months, it was quite alright to take my vacation early, and certainly adding a few days free time was not out of place. After some four weeks in Sweden, it was time to return to Canada.

Again, winter played its games with us. We left Karlskrona by train, in a snowstorm, had a very bumpy ride on the ferry from Malmö to Copenhagen airport and arrived in Halifax in a raging snow storm. I give my full kudos to the airline captain who put us down.

It would normally be a four-hour drive to Port Hawkesbury. This time, our rental car got us as far as to Truro, NS, after an hour and half, normally a 20-minute drive. There was no point in continuing. I may have learned by then, even though I may have forgotten later,

“After rain comes sunshine, after snow comes ...”

We stayed at the Stonehouse hotel and enjoyed a dinner in their dining room, with the full snowstorm raging outside. The next morning, we woke up in clear sunshine. The roads were cleared and we continued to Port Hawkesbury in good time.

The story of my life, getting stuck somewhere unexpected due to bad weather.

The power plant behaved quite well for several months and our nightly sleep wasn't interrupted that often by urgent service calls.

Our next-door neighbour, on one side was an RCMP officer. On quiet evenings we enjoyed his and his wife’s good company with stories from when they had been posted in the far north of Canada.

All evenings were quiet in Port Hawkesbury.

All.

In a dilapidated house next to ours lived a squatter family with five children, soon six. Yes, they were for real. The newborn baby slept in a cardboard box on the kitchen floor. The mother was quite nice and Monica did a lot to help them with their daily life. The father sat around a lot with a beer or a rum bottle in his hand. I offered him some work, helping to sound up the leaking foundation on our rented house. He lasted about three hours, asked for his pay and went across the street to buy beer.

We were good friends with both the new and the previous major, Billy Joe who, as I recall, went to prison a little later. Some of his dealings were not always good for the people or following the letter of the law.

The new mayor, Almon Chisholm, whom I helped to elect that fall, had a daughter, Connie, who Ingbritt went to school with.

Almon told me, years later, that the squatter family stayed in their “appointed house” until the lot was sold and a home was built there, then they disappeared. A little different from today, I think.

Another of Ingbritt's class mates was Brenda-Lee. Her mother lived on welfare in one of the apartment buildings nearby. She would – in the loudest human voice I have ever heard, lean out of her window and call: “Brenda-Lee, come home”. We did, for years afterwards, jokingly call out the same words so imprinted in our minds as they became.

Since our home town was so quiet, really quiet, and so lacking in entertainment we drove around quite a bit. The honesty of the adults was a surprising. Nobody locked their front door, or bothered to bring the toys or tools in at night. We did, of course carry on with the big city discipline of clearing our lawn and locking our outside door, not that we had ever lost anything in Montreal, but just in case. It was common to see cars parked with the keys in the ignition. Given the cheap gas at the time, many would not even shut off the engine for a quick shopping visit. A heaven for car thieves, perhaps?

We didn't have home delivery of the mail, it was not customary in smaller towns, even though Canada was, and is, the country of rural mail delivery routes. Living remotely gets you the mail quicker than in a town. One day, when I came to pick up my mail at the post office, the lady behind the counter leaned forward and said in a low, confidential voice:

“Mr. Lindvall, what is so valuable in your car since you lock the doors every time you pick up your mail?”

“I lamely replied, “Oh, it is just an old habit from Montreal.”

“Do they steal from your car there?”

She probably convinced herself that the big city of Montreal was a very lawless place.

For a little local excitement, there was a movie house in town, owned and operated by major Almon who also had a convenience store in his house, in addition to sometimes going to work for CN rail. The mayor had lots of jobs.

The movie house was old and creaking. By that I mean, totally loose and ready to fall into the sea. He showed a lot of kids’ movies. They filled the theatre best, I think. The movie house, built on stilts, partly over the water, finally did come loose on its foundation in a winter storm and really threatened to fall off the cliff. Then it was closed for good, years later.

Oh, there was excitement one day. A tractor, pulling a heavy trailer attempted to get down a steep hill. The brakes weren't good enough. The driver, the tractor and its cargo ended up inside the Royal Bank branch. Fortunately, nobody was in the way. The equipage was, according to the local newspaper, stopped from going thorough the building and into the sea just beyond by the bank vault. So, we all were happy that our deposits were safe from a tractor on the loose. The driver was OK. The bank opened a few weeks later, with a new front wall and shiny new glass doors.

We toured Cape Breton Island in all directions. You could not buy any seafood or any fish at all in Port Hawkesbury even though we were surrounded by fishing villages. The locals just didn’t buy any fish, they all got it in a different way from the fishermen. On our trips, we always stopped for fresh cod and, of course, for lobsters when in season.

The lack of a fish store in the community didn't mean that we had to go far, anyway. I would occasionally find a present on my desk when I got to work. A good size cod or, not to mention the lobsters in a plastic bag, surrounded by ice. Some of the other management personnel had similar surprises. In truth, I never quite figured out who the giver(s) were but I had my suspicions.

Any serious shopping had to be done elsewhere, we were 1.5 hour away from Sydney, and about four hours from Halifax. We made the trip to Halifax every month, or so, weather and road conditions permitting. We had our favourite hotel, restaurant and stores.

We met our prime minister Pierre Elliott Trudeau once, he had breakfast at the table next to ours and we struck up a conversation. He moved his coffee-cup and plate to our table so we could talk better. I always voted for the Liberals after that encounter. I was totally convinced of his abilities.

The Nova Scotia map is dotted with lakes. I and a few friends from the plant decided to go on a fishing tour. This time on a remote lake, far from the maddening crowds, we hoped.

One man owned a WW2 vintage four wheel driven large Reo truck, the same one that was sent to Russian during WW II by the tenths of thousands. Said and done, pack it up with all our perceived needs for a couple of days in the bush. We had it all – including a small boat and a propane powered refrigerator for the beer.

The trip took quite a while, once we were off the highway. The truck bounced up and down and as long as at least three wheels were touching ground, we were making progress. We got stuck a couple of times but got on the way again by skillful application of some pieces of wood, brought along for the purpose. In retro-respect, how crazy we were to go far into the woods in a heavy vehicle that could break down or get stuck for good. All went well, though.

After many hours of our bouncy ride, we arrived at the shore of this remote and perfect lake. This one must be teeming with fish. Camp was set, we launched our little outboard powered boat, made a quick run for some fishing, returned, opened the refrigerator and broke open the first cold beer.

Wow, were we ever to catch fish here, we thought. (You already know from my words – we didn't, or at least not as much as we had hoped for.)

As it was near evening we got the camp fire going and prepared for the next day. We listened to the loons as the sun neared the horizon and felt really good. Then – the silence was interrupted by a buzzing sound. A seaplane. It circled our lake. It landed and motored up to shore some distance away. Out stepped two men. They set up camp, just as we had done, including a boat, an inflatable one with a small motor.

“How long did it take you guys to get here?”

“We drove for four hours. You?”

“15 minutes, we just took off from New Glasgow.”

The next day we all went fishing in different parts of the lake and got very little. As we left we congratulated ourselves on what a superior time we had had, compared to our flying friends, our beer came cold from the refrigerator, they didn't have any cold beer.

The fish? Once the beer was gone, there was room in the refrigerator. What little fish we had not eaten was carefully cleaned and travelled home, nicely chilled. We may have had one meal each when home again. On a cost per kg basis, this was probably the costliest fish meal I have ever had. We had shared the cost of gasoline, and this monster of a truck sure did consume gas.

The common feeling was – perhaps we should charter an aeroplane and try an even more isolated lake next time.

There was no shortage of little adventures in our lives these days.

My car, the Volvo, locally made in Halifax, was still a real oddity in Nova Scotia and I had some trouble keeping it going. Once, a rear brake locked on the highway near New Glasgow. I stepped out, checked out the smoking wheel and looked up. There was a car stopped right behind mine.

“Need a ride?”

Here was another case of a friendly and helpful Canadian. We all got a ride into town. He dropped us off at the Volvo dealer. They walked us across the street to a motel, sent a tow-truck to retrieve my car and we were in good hands.